Sverige är det enda land i världen som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av vinstdrivande riskkapitalbolag.

Många friskolekoncerner räknar med att Moderaterna även fortsättningsvis skall underlätta obegränsat vinstuttag i den mycket lönsamma verksamhet som friskolesystemet går ut på. Flera av Ulf Kristerssons vänner har gjort stora förmögenheter på skattefinansierade friskolor och därför kommer Moderaterna alltid att motsätta sig alla former av begränsningar av vinstuttag. Henrik Landerholm, Peje Emilsson, Anders Hultin och Göran Thorstensson är några av de friskoleoligarker som berikat sig på friskolereformen.

I takt med att svenska skolresultat dalar, att elever lämnar grundskolan utan grundläggande kunskaper och att många studenter på universitetet varken kan läsa eller skriva, ökar vinstuttagen för friskolekoncernerna. Detta bekymrar dock inte Moderaterna. Snarare är det en del av ideologin. Eftersom de "tvingas" betala skatt så är det bättre att dessa skattepengar skall berika redan förmögna friskoleoligarker och andra välfärdskapitalister istället för att göra nytta för vanliga människor.

Historien om den svenska högerns motstånd mot välfärden är berättelsen om en politisk kraft som konsekvent har dragit i handbromsen när vanliga människor har kämpat för ökad trygghet och inflytande. Det började redan vid kampen för rösträtten, där högern länge försvarade ett system där din plånboks storlek avgjorde din röst i demokratin.

När arbetare krävde åtta timmars arbetsdag och lagstadgad semester var argumentet detsamma som idag: att reformer som ger människor tid att leva och återhämta sig skulle sänka landets ekonomi.

Genom decennierna har mönstret upprepats. När kvinnor ville ha ekonomiskt oberoende genom egen beskattning, stretade högern emot för att bevara gamla familjestrukturer. När sjuka och arbetslösa behövde en trygg försäkring, sågs det som en onödig utgift snarare än en mänsklig rättighet.

Denna politik vilar på idén att marknadens frihet alltid är viktigare än individens skyddsnät. För den vanliga människan har detta inneburit en ständig kamp mot förslag som ökar otryggheten på jobbet, urholkar ersättningarna vid kriser och förvandlar skola och vård till vinstmaskiner istället för gemensamma tillgångar. Det är en vision där samhället inte ses som ett lagbygge, utan som en tävling där de som redan har mest får störst fördelar, medan resten lämnas att klara sig bäst de kan.

Moderaternas agerande under apartheidtiden i Sydafrika ses ofta som ett moraliskt lågvattenmärke i svensk utrikespolitik. Genom att konsekvent rösta nej till sanktioner och stämpla ANC som terrorister, prioriterade partiet kalla krigets realpolitik och handelsintressen framför de mänskliga rättigheterna för Sydafrikas svarta befolkning.

Argumentet att "förändring sker genom handel" framstår i efterhand som en ursäkt för att bevara status quo medan en förtryckande regim befäste sin makt.

Genom att då förväxla befrielsekamp med terrorism och i dag ignorera väldokumenterade rapporter om systematiskt förtryck, väljer partiet att aktivt blunda för folkrättsliga brott i utbyte mot "diplomatisk realism".

Det är en politik som i efterhand alltid tvingas till bortförklaringar, eftersom den prioriterar bevarandet av status quo framför att agera mot den institutionaliserade rasism som definierar apartheid.

Sveket mot historien blev som tydligast när unga moderater försökte skriva om partiets mörka kapitel till en framgångssaga. Genom att i debattartiklar och kampanjmaterial påstå att Moderaterna varit en drivande kraft mot apartheid och i smyg stöttat ANC, passerade man gränsen från politisk spin till ren historiesförfalskning.

Detta försök att "tvätta" partihistorien visar på en ovilja att stå för de ideologiska vägval man gjort – där man i verkligheten stämplade Nelson Mandela som terrorist och bekämpade de sanktioner som knäckte regimen. Det avslöjar ett mönster där man hellre retuscherar det förflutna än drar lärdom av hur man återigen riskerar att hamna på fel sida i kampen mot systematiskt förtryck.